Du leker så oskuldsfullt. Smeker konturerna med spaden och slätar ut varje jack. Gör du fel bryter du ner det för att åter bygga upp det igen - ännu bättre, ännu större och ännu vackrare. Med precision använder du en pinne för att få till detaljerna, muren, fönsterna, plattorna på taket. Du bygger en vallgrav runtom och förser den med vatten och med pinnar bygger du en vindbrygga. Snäckor du hittat på stranden fäster du på muren som din egna symbol för slottets vapensköld. Du vill att det ska vara felfritt, perfekt! och du vill kunna se på ditt slott med tanken att "detta är det vackraste sandslott jag någonsin byggt."


Du reser dig och beskådar ditt mästerverk, ler nöjt. Plötsligt lyfter du foten och placerar allt du byggt upp under dig. Din fot krossar slottet och bryter åter ner det till dess ursprungliga form. För det är just vad det alltid har varit och alltid kommer att vara, ett stycke sand som du vet att du kan komma tillbaka nästa dag för att leka med om du så behagar, och kanske kan du då bygga ett ännu mer spektakulärt mästerverk! Du lämnar endast kvar ett avtryck i sanden innan du vänder ryggen till och går. Vackert blev det, men du kan inte bestämma dig för om det var värt varken tiden eller mödan.

Jag ser på dig genom fönstret, där utanför står du med dina vänner.