Kaos. Herregud. Vill skrika ur mig så mycket känslor. Kan inte. Bör inte. Får inte. Borde känt mig stressad i skolan. Borde tänkt på mina MVGn och mitt snittbetyg. Borde varit medveten om att chansen till förändring, förbättring, redan är förbi. Borde brytt mig mer, då. Borde ändrat saker medan jag kunnat. Om en vecka är allt slut, imorgon. En vecka till studenten. En glädjens dag... Hmpf. Det finns ingen glädje i sånt man inte vill.
Vad ska jsg säga då? Grattis? Grattis för att du fått lära känna den riktiga Victoria. Den uppgivna. Den ångestfyllda. Den ledsna. Den tysta. Den med känslor.
Kanske är det inte såhär jag vill att du ska minnas mig, den sista veckan. Men hur var det nu igen? Vad var det jag sa om tillit. Om människor och deras förmåga att alltid försvinna tillslut. Kanske glömde jag nämna att det många gånger berode på mig, men vad spelar det för roll nu? Äntligen en människa jag kunde lita på, prata med, öppna mig för, vara tyst med, skratta med - åt - hos.
Vem är du - var kom du från? Varför gjorde jag så fel? Varför är jag nu tvungen att skjuta dig bort från mig - bäste vän.