Kurator, psykolog, BUP, Alateen, vänner, familj och fem år av blekta ärr, men vad har det egentligen gett mig? Gråten bränner inte alltid bakom ögonen och kudden är numera en vän, men jag är fortfarande lika förstörd på insidan. Jag är fortfarande lika rädd för att lämnas ensam. Jag söker fortfarande lika desperat efter någonting starkt att stödja mig mot, som håller upp mig när allt bara blir . . - . . såhär. Spelar stabil men hur stark får man egentligen lov att kalla sig om den styrka andra ser endast är en fasad byggd på rädslor? Jag vet att det är så lätt att känna sig stark när man är glad och omringad av människor som får en att må bra, men ens riktiga styrka visas väl inte fören man väl kryper ner i sin lilla koja man byggt i sin egna säng och burrar upp kuddarna runtom sig för att känna sig mindre ensam och mindre liten. Kanske ett behov av närhet och värme?
Jag hade trygghet i två och ett halvt år, jag gav bort det för att jag inte var lycklig och för att det inte fanns någon del av mig i det förhållandet. Jag är inte ensam nu, jag är gladare än då och jag behöver inte längre gömma mig för någon - men plötsligt blev allt så mycket svårare, vintern så mycket närmre och kärleken så mycket läskigare igen.