Går från säkerhet till total förvirring. Borde jag inte ha lärt mig att den främsta anledningen till att människor lämnar är för att jag låter dem - vem har någonsin sprungit ifrån mig när jag ropat deras namn. Så varför är jag då så förbannat rädd för ensamheten?
Kanske borde lära mig att ta emot med händerna när jag faller. Varför i helvetet skyddar jag mig med huvudet, med bröstet. Väljer jag tryckande smärta och brutna revben framför skrapsår på fingertopparna? Kanske behöver göra klart för mig att det inte är så lätt som att blåsa och sätta plåster på för att göra allt bra, eller för att jag vet att man inte kommer längre ner än till glasets botten innan man måste vända tillbaka upp igen.
Jag kanske borde vara ensam. Kanske borde lära mig att vara ensam, borde inte ha det där behovet av andra människor. Borde sluta basera lyckan på andra och borde kanske lära mig älska mig själv innan jag låter någon annan försöka sig på det. Men FAN. Jag känner mig sviken, som att någon skulle skämtat med mig men råkat ta näsan på riktigt.
Så jag skiter fullständigt i vad jag borde, glömmer bort alla kansken. Hela min kropp skriker efter tillit, förståelse och tröst. Jag är så trött på att ha viljan att släppa in människor, låta dem lära känna mig, men aldrig kunna göra det för att det får mig att känna mig sårbar. Känns som att blotta ett öppet sår och ge dem salt att strö i det - för vem kan veta när en människa väljer att svika, vem kan veta när någonting annat blir intressantare, viktigare, roligare och vem FAN kan veta när dom tröttnar på att leka blindbock men glömmer bort att säga det till den som blint famlar fram?