Vad ska jag säga jag faller och du faller
med mig vi kommer krossas när vi slår mot marken. Det är så jag gör med dem, så jag visar min kärlek och uppskattning, uppenbarligen, antagligen. Om du kunde skratta tillsammans med mig imorgon,
när vi ligger utspridda på olika platser världen över, när våra hjärtan har förvandlats till en rastplats för hundar, när revbenen är ett minne blott och när våra tarmar pryder en gran uppe i norr. Om du bara kunde ta mig under armen och fortsätta framåt med ditt ärligaste leende på läpparna så vet jag att ingenting skulle förändras.
Men det finns inte såna människor, det finns såna som jag och det finns såna som alla andra; ingen av oss  har förmågan att förlåta en människa på det sättet utan de negativa konsekvenserna som följer.

Vad ska jag säga jag finner så många ord och smärtsamma meningar men du får inte får aldrig bara gå. Det är vad som gror i mig men inte vad som visas jag vill inte stanna tillräckligt länge för att se en människa brytas itu. Så jag vänder ryggen till, stålsätter min kropp och kedjar fast mitt hjärta för jag tror att det är vad som får dig att hålla ihop och jag tror att det är vad som får mig att hålla ihop. Dina ögon får inte nå mina sålänge jag någonsin lever och sålänge du någonsin andas min kropp mitt hjärta min själ kommer krampa.