Var nog för dum för att förstå, kanske för naiv, kanske för uttråkad. Jag såg på omvärlden genom glaset och önskade att jag kunde leva ett liv som deras. Istället var jag instängd i denna kupol med samma luft att andas dag ut och dag in. Kanske var det inte så konstigt ändå att ruset av glädje vällde över mig när sanden sakta började sippra ner från taket.
Till en början blev det sandmålningar av palmer, hav och lyckliga fåglar men allt eftersomm tiden gick och försedde mig med mer sand blev mina skapelser större och mäktigare. Jag byggde hela städer med villor och höghus, bondgårdar och milslånga stränder. Det bästa var att jag när som helst kunde riva det jag byggt för att skapa något alldeles nytt.
Idag står jag här och flinar åt hur smått jag tänkte, jag var så lycklig över det jag fick men ville ständigt ha mer för att kunna bygga ännu finare sandslott. Så nu, medan kroppen trängs med kornen och sanden sakta fyller den sista luftbubblan vet jag inte vad annat jag ska göra än att tänka på vad jag ska göra bättre, nästa gång.