Vi kan se på medan rosa igelkottar galloperar fram på den skeva regnbågen hela natten, kanske mata de självlysande späckhuggarna med brödbitar från våra fickor tills vintern tar slut. Vi vet ju båda att vi inte kommer ha något att säga varandra när vi tillslut vaknar upp med tungor som sandpapper, lika svårt att släcka denna tillfälliga törst som ingenting annat. Är det här min plats nu, såhär vi ska älska för stunden, såhär jag vill minnas min tid. Maten smakar bättre än någonsin förr och jag kan låta mina armar vila längs sidorna utan en minsta tanke på att någon kommer hugga mig i bröstet. Det är precis den tillfredsställande känslan av lugn som jag behöver nu.
Vaknar upp mitt hjärta är tung som tio ton komprimerade sockerbitar, pressas mot marken kinden rispar mot asfalten. Mina tankar äger sig själva vad gjorde jag igår vem var jag med vems löfte måste jag bryta nu? Ta mig tillbaka till de fjäderlätta ängarna som aldrig skulle skada mig mina tånaglar har böjts bort med tång mina tänder krossats med tegelsten.