Om jag sitter på en strand och tittar ut över horisonten känner jag ingenting. Mitt hjärta är som sten mot den iskalla vårmorgonen, reflektionerna existerar inte ens.
Jag suger in allt jag ser och förvandlar det till hat och oro i min nersupna själ. Mamma gråter vid min sida och jag önskar att jag kunde lägga handen på henne och säga att allt blir bra, för sanningen är att det inte var hennes fel att den värme hon alltid överröst mig med vände och gick sin väg vid tröskeln. Men händerna ligger förlamade längs mina sidor och tungan söker fukt i min sedan länge uttorkade mun, jag låste min dörr redan innan jag föddes.