Låt mig va.
Snälla försvinn bara.
Jag vill vara ensam då finns det ingen som kan såra.

Det är femtiotvå bomber som tickar i mig, sprängs vid varje trigger. Skapar en ny.
Jag misstar mina känslor, allt jag säger är en lögn. För det finns så lite här i världen som gör ont, men alldeles för mycket som maskerar det fina och förvandlar det till brinnande monster som inte bara förpestar själen utan även äter upp hjärtat bit för bit.
Fast egentligen inte. Det är en illusion. Trollkonst, magi och något slags hittepå. Världen borde förvandlas till fjärillar, regnbågar och glitter men istället vågar jag inte dra upp min rullgardin för jag vet att det står en man utanför mitt fönster med huvudet på sne, med bottenlösa ögon och med mungiporna uppdragna tillräckligt långt för att man precis ska kunna ana ett leende. Eller så gör det inte det; jag vet inte för jag har aldrig tillräckligt med mod för att se efter.

Ska vi ljuga tillsammans eller låta bli?
För mig kvittar det dina tankar spelar ingen roll för mig och jag tror att du ändå vet att jag fortfarande skriker ditt namn i sömnen.