Jag brukar se på migsjälv i spegeln och tänka
att det bara är en spegelbild.
Att allt bara är upprepningar av vad som redan har hänt.
Men inte längre, inte nu. För faktiskt så är ingenting längre som förut. Och det är bra, det är det verkligen.

Men vad som plågar mig är att du inte ser det
Och inte heller förstår du
- men vem är jag att klandra andra?
Du förstör mig.Jag förstår faktiskt inte alltid varför,
men det gör du.