Fick ett slag i huvudet när jag sakta började inse att jag inte kan pausa mina känslor och att den rädsla som har grott i mig sedan barnsben fortfarande finns kvar där inne.
Det skrämmer mig, men jag dör inte. För det spelar ingen roll hur mycket mina revben bänds, hur mycket mitt hår slits eller hur månge gånger jag vart nära på att spy upp mitt hjärta, så länge de inte går sönder.