Det är just sånna här böcker jag gillar att läsa. Där karaktären har det värre än vad jag någonsin haft det och förmodligen aldrig kommer att få det. Eller där jag bara kan se likheter med det liv jag levt och känn mig stark som valde att gå den väg jag gått.

Kurator, psykolog, BUP, Alateen, vänner, familj och fem år av blekta ärr, men vad har det egentligen gett mig? Gråten bränner inte alltid bakom ögonen och kudden är numera en vän, men jag är fortfarande lika förstörd på insidan. Jag är fortfarande lika rädd för att lämnas ensam. Jag söker fortfarande lika desperat efter någonting starkt att stödja mig mot, som håller upp mig när allt bara blir . . - . . såhär. Spelar stabil men hur stark får man egentligen lov att kalla sig om den styrka andra ser endast är en fasad byggd på rädslor? Jag vet att det är så lätt att känna sig stark när man är glad och omringad av människor som får en att må bra, men ens riktiga styrka visas väl inte fören man väl kryper ner i sin lilla koja man byggt i sin egna säng och burrar upp kuddarna runtom sig för att känna sig mindre ensam och mindre liten. Kanske ett behov av närhet och värme?
Jag hade trygghet i två och ett halvt år, jag gav bort det för att jag inte var lycklig och för att det inte fanns någon del av mig i det förhållandet. Jag är inte ensam nu, jag är gladare än då och jag behöver inte längre gömma mig för någon - men plötsligt blev allt så mycket svårare, vintern så mycket närmre och kärleken så mycket läskigare igen.

Om livet ska komma, låt det komma nu. För jag är trött på alla löften utan mening och lögner utan botten, trött på att det förflutna vägar vara förflutet och att allt man tänker, tycker och gör ska behöva påverkas av det man en gång i tiden kände.
Jag har ibland samma önskan som du; att man genom ett enkelt knapptryck kunde älska någon på trädets topp, lita på någon över havets alla vågor och finna den ro man söker i en bädd av halm. Fast å andra sidan finns det ingen ära i att vinna utan kamp

Vi tog det knappt långsammare än en geopard som jagar sitt byte på savannen, men vem behöver snigelfart när man är förälskad och vem behöver mer tid för sig själv när den enda tiden man vill spendera är tiden tillsammans.

Thinking about that song again, it still reminds me of my past. I know we can't escape what's real, but can we live with it? Tell me that it was a nightmare all along, tell me that the future lies ahead of me, tell me that my heart wont break for nothing and that the past is nothing.