När tystnaden smyger sig på likt den isande kylan en sen oktoberkväll. Känslan av välbefinnande, skrattar någon i ett hörn. Kanske känslan av förlust.
Jag vet inte.
För kylan är något man kan fly, man kan gömma sig och den sveper lätt förbi utan att lämna ett spår. Men detta? Som att sätta en kula i rullning på ett underlag utan friktion, som att kasta en sten i rymden eller som att släppa ett mynt i en bottenlös brunn, vem kan säga när de kommer stanna eller ens sakta in.
Jag vet inte.
Kanske är det något enormt som kretsar kring något, om möjligt, ännu större.