Jag är i åhland och tittar på huset som står framför den pizzeria vi satt på en gång. Klumpen i mitt hjärt växer sig större då jag inser att jag aldrig kommer sitta där med dig igen.
Jag vill inte vakna, vill drömma om svampbob och speckhuggare och kristallklara vatten. Mornarna är nästan värre än nätterna då man egentligen är för trött för att tänka men ändå somnar tillslut, jag vaknar och hinner inte tänka för att jag gråter.
När jag ser mig omkring förstår jag att det är december. Det är kallt och förjävligt ute. Mitt hjärta vilar i halsen, bara väntar på att jag ska börja andas igen. När ska jag börja andas igen.
Det här är det konstigaste jag känt.