kanske är detta första gången jag ångrar att jag är så liten, att jag lät alla växa ifrån mig. Jag vill tvätta bort det lunga lagret av smink som döljer en faktiskt ganska len hud, jag vill dra av mig de säckiga byxorna som döljer ett par faktiskt ganska vackra ben och jag vill tvätta ur den hårspray som kedjar fast mitt faktiskt ganska tjocka och faktiskt ganska fina hår. Jag vill springa ner för trappan av stål, ner genom gräsmattan som är i full färd med att pollinera sina blommor, med en vacker vit klänning och håret som rör sig som elden när den härliga vårbrisen tar tag i det
och jag vill skrika av glädje för att jag faktiskt har blivit lika stor som er igen.
Missförstå mig inte, det var inte ett misstag - har aldrig varit det. Jag vill bara inte vara den lilla just nu.