Jag doppar min hjärna i tjära du ska varken se eller säga någonting du har inte en aning om vad som försigår i min själ,
desperationen som sliter mig i bitar.  Tiden har knappt gått men jag söker redan möjlighet och potential åt varje håll mitt huvud vänder,
du sa att jag borde linda in mitt hjärta i bubbelplast men nu plockar jag ut det från mitt bröst låter det ligga öppet för alla. Varsågod ta en tugga, eller låt bli.
Varför ska jag över huvud taget börja fundera på min pension när man inte vet om jag överlever denna sjukdom, kanske är det en lätt förkylning men vem vågar chansa?