Jag har hål i mina fickor allt jag äger trillar ut, hål i mina lungor luften går rakt genom mig, jag har hål i mitt hjärta all min kärlek sipprar ut som ett timglas sakta sakta men aldrig mindre säkert. Jag kan aldrig hålla något hårt för allt jag håller trillar genom mig slår hårt slår så hårt.
Var är imorgon jag vet för jag vet jag är säker hela tiden är förbestämd varje korn faller i sin rätta ordning precisionen för att slutligen leda till min död.
Jag är stansad perforerad längs kanterna det är så lätt att ta tag och dra. Du kan inte rädda mig med dina ord för de, liksom vinden, viner rakt genom min kropp, det känns som en andedräkt mot pannan en droppe svett längs benet. Kittlar lite lätt i någon sekund sen är det över jag glömmer det lika snabbt som du glömmer.