Vet varken upp eller ner just nu och har svårt för att bestämma mig för om de tankar som ständigt centrifugeras i mitt huvud är sanning eller om det är något som jag bara hittat på i förbifarten. Har aldrig förstått hur man ska kunna veta något sådant. Men vem borde bry sig egentligen? Jag är gladare och närmre någon känsla av lycka än jag någonsin varit tidigare, jag känner mig tillräckligt trygg men ändå inte inträngd. Men ändå kan jag inte hjälpa att jag undrar hur du mår, att jag känner skuld över att du sa att du aldrig kommer låta någon komma så nära inpå igen och ångest över att jag ljög för dig.

Du har den där glädjen som jag aldrig kan dela med mig av på samma sätt som du gör. Du har så många intressen och så mycket du brinner för medan jag mest gillar att titta på gräs. Jag bara ser på dig och blir så jävla avundsjuk för att du är så jävla mycket snyggare än jag.
Ska vi tävla i vem som springer snabbast, vem som skrattar bäst eller vem som har det finaste leendet har jag inte en chans - så vem är jag att komma här och tro att jag har något att erbjuda? Jag är bakgrundsdansaren, körsångaren, en biroll i en film där du spelar huvudkaraktär. Jag bleknar i jämförelse med dig. Så varför bär jag denna medalj av guld kring min hals, varför är det mitt huvud som kröns av denna krona? Jag önskar inte att du hade min plats men jag vet inte vad jag någonsin har gjort för att förtjäna det du inte får.

Går från säkerhet till total förvirring. Borde jag inte ha lärt mig att den främsta anledningen till att människor lämnar är för att jag låter dem - vem har någonsin sprungit ifrån mig när jag ropat deras namn. Så varför är jag då så förbannat rädd för ensamheten?
Kanske borde lära mig att ta emot med händerna när jag faller. Varför i helvetet skyddar jag mig med huvudet, med bröstet. Väljer jag tryckande smärta och brutna revben framför skrapsår på fingertopparna? Kanske behöver göra klart för mig att det inte är så lätt som att blåsa och sätta plåster på för att göra allt bra, eller för att jag vet att man inte kommer längre ner än till glasets botten innan man måste vända tillbaka upp igen.
Jag kanske borde vara ensam. Kanske borde lära mig att vara ensam, borde inte ha det där behovet av andra människor. Borde sluta basera lyckan på andra och borde kanske lära mig älska mig själv innan jag låter någon annan försöka sig på det. Men FAN. Jag känner mig sviken, som att någon skulle skämtat med mig men råkat ta näsan på riktigt.
Så jag skiter fullständigt i vad jag borde, glömmer bort alla kansken. Hela min kropp skriker efter tillit, förståelse och tröst. Jag är så trött på att ha viljan att släppa in människor, låta dem lära känna mig, men aldrig kunna göra det för att det får mig att känna mig sårbar. Känns som att blotta ett öppet sår och ge dem salt att strö i det - för vem kan veta när en människa väljer att svika, vem kan veta när någonting annat blir intressantare, viktigare, roligare och vem FAN kan veta när dom tröttnar på att leka blindbock men glömmer bort att säga det till den som blint famlar fram?

Till tomten:

• Suddigum för minnen
• Paraply, stort!
• Lycka på burk
• En Charmander (måste lärt sig eldkastare, vill att det ska bli varmt och mysigt till vintern)
• Förståelse
• Förlåtelse (till mig själv)
• Vingar
• Ett tomt papper
• Princess Peach special item på Mario Kart (10pack)
• Ett hjärta med bättre passform, mitt skaver lite

PS! Jag önskar mig inget smink i år.