Jag skulle kunna skratta en melodi av fågelkvitter eller dansa till en sång av havets svalkande vågor. Jag skulle kunna klättra upp för ett berg av komplimanger eller låta kroppen flyta fritt bland händer som håller mig uppe.
Men istället skrattar jag ut mina melodier av rasslande kedjor och dansar på krossade glasskivor. Jag spränger det berg framför mig i småbitar och jag kryper på golvet längs alla fötter för att inte bli sedd.
Men det går inte. Människor hör mitt skratt och ser min dans, de berömmer mig för det och vill vara mina vänner. De säger: Fler borde glädjas åt det lilla, skratta åt det förflutna och inte tänka på morgondagen.

Och jag håller med dem.