Jag hoppas att du aldrig läser detta. Känner mig som en desperat barnunge och det är det sista jag vill, egentligen.
Jag vill knacka på din dörr, krama dig så hårt som jag aldrig någonsin gjort, lägga en pokemonboll med en pikachu i i din brevlåda, be på mina knän att komma tillbaka till mig, rista in ditt namn under min fot så att du följer mig vart jag än går. Jag kommer aldrig hitta någon likvärdig dig, har levt i tjugoett år och inte ens träffat någon som påminner om dig.
Vad har jag gjort? Vad fan har jag gjort?! Jag vill skrika ut alla sorger men jag vet att det skulle ta en evighet. Jag vill inte leva utan dig. Jag ville alltid glädjas åt att ha dig som min bästa vän och pojkvän. Jag ville att du skulle bli pappa till mina barn. Jag ville bo tillsammans med dig och spendera varje dag jag har tillsammans med dig. Men jag sumpade allt.
Jag kan inte vakna imorgon.

Jag är i åhland och tittar på huset som står framför den pizzeria vi satt på en gång. Klumpen i mitt hjärt växer sig större då jag inser att jag aldrig kommer sitta där med dig igen.
Jag vill inte vakna, vill drömma om svampbob och speckhuggare och kristallklara vatten. Mornarna är nästan värre än nätterna då man egentligen är för trött för att tänka men ändå somnar tillslut, jag vaknar och hinner inte tänka för att jag gråter.
När jag ser mig omkring förstår jag att det är december. Det är kallt och förjävligt ute. Mitt hjärta vilar i halsen, bara väntar på att jag ska börja andas igen. När ska jag börja andas igen.
Det här är det konstigaste jag känt.

Hej. Hur börjar man? Jag vet inte. Det här är första morgonen utan dig. Det gör ont i min kropp. Jag vill inte göra någonting alls egentligen, bara sitta på altanen och dra in det giftiga i mina lungor. Jag vill spola tillbaka tiden, få tillbaka dig och göra det gjorda ogjort. Varförvarförvarför varför går det inte.