Det spelar ingen roll om de säger att jag är vacker och sedan skrattar bakom min rygg, om de ger mig ett dussin rosor och sen begraver mig under bajs eller om de säger att de älskar mig och sen spottar mig rakt i ansiktet. För att jag vet att för varje människa som sviker, för varje som går bakom ryggen och för varje människa som aldrig älskade mig på riktigt finns det en som aldrig, aldrig skulle lämna min sida. Det är därför jag går med rak rygg idag, inga hängande läppar och inga tårar.

Nu fast
nej
fast trampar
vatten faller.
Tramp tramp damp tramp.
Nu fast aldrig ändå
densamma.
Faller bort och tynar i takt med
musiken är det enda som finns fast
nej
fast gnuggar
hjärtan faller fritt.
Slåss, fäktas, skriker och trampar
vatten fryser
även när solen gassar och molnen
ej finns
där i slutet.

Får inte men vill
inte ändå.
Sårbarheten är det värsta näst efter
rädslan.
Utanför
fönstret skiner solen.
Jag vill inte ändå
kan jag inte låta bli att önska.
En gång bara
två.
Egoismen är det värsta näst efter
kärleken.
Jag ser på dig med en blick full av avund-
sjuka människor ser på mig.
De vill va som ja stå som ja gå som ja men de förstår inte att jag är högst upp på toppen
näst efter dem.
Utanför fönstret skiner solen
bakom molnen.
Det är inget jag kan se men man kan alltid önska
att regnet låter morgondagen gro.

Jag skulle kunna skratta en melodi av fågelkvitter eller dansa till en sång av havets svalkande vågor. Jag skulle kunna klättra upp för ett berg av komplimanger eller låta kroppen flyta fritt bland händer som håller mig uppe.
Men istället skrattar jag ut mina melodier av rasslande kedjor och dansar på krossade glasskivor. Jag spränger det berg framför mig i småbitar och jag kryper på golvet längs alla fötter för att inte bli sedd.
Men det går inte. Människor hör mitt skratt och ser min dans, de berömmer mig för det och vill vara mina vänner. De säger: Fler borde glädjas åt det lilla, skratta åt det förflutna och inte tänka på morgondagen.

Och jag håller med dem.

När din borg förvandlas till en spinnande boll och du slungas mot väggarna i ryslig fart. Din kropp blir täckt av blod men inte för att du gör dig illa utan för att väggarna är täckta av koagulerade rester. Du minns smärtan du la ner för att bygga dessa ogenomträngliga murar. Röda tårar som offrats för att aldrig någonsin blöda igen. Men nu sitter du i ditt hörn byggt av inget annat än värmesugande stenar, med kroppen täckt av färgen från ditt förflutna. Du trodde att det här var din räddning, men du vet inte längre vad som är värst.

Om en saga börjar olyckligt ska den sluta lyckligt, det bara är så.