Känner mig förlorad i en värld där omgivningen snurrar medan jag själv står still. Det finns många människor som säkert skulle lyssna och säkert skulle de bry sig mer än jag förväntar men hur ska man våga öppna upp sig för någon när varje yttrad känsla kan vända om och slå tillbaka rakt genom bröstet. Kanske är det anledningen till varför man låter en tår släppa taget från käkbenet; man vill inte men man måste. Önskar att det var all rädsla i själen som pressats ihop och försvinner från kroppen genom en stilla tår.

Jag dröjer det förflutna, låter det gnaga alldeles för nära hälarna och jag är rädd att framtiden är någonting alldeles för avlägset. Skulle gärna vilja tro på att smärta förvandlas till styrka inom mig med tiden men det skulle nog ändå inte spela någon roll.

Jag har hål i mina fickor allt jag äger trillar ut, hål i mina lungor luften går rakt genom mig, jag har hål i mitt hjärta all min kärlek sipprar ut som ett timglas sakta sakta men aldrig mindre säkert. Jag kan aldrig hålla något hårt för allt jag håller trillar genom mig slår hårt slår så hårt.
Var är imorgon jag vet för jag vet jag är säker hela tiden är förbestämd varje korn faller i sin rätta ordning precisionen för att slutligen leda till min död.
Jag är stansad perforerad längs kanterna det är så lätt att ta tag och dra. Du kan inte rädda mig med dina ord för de, liksom vinden, viner rakt genom min kropp, det känns som en andedräkt mot pannan en droppe svett längs benet. Kittlar lite lätt i någon sekund sen är det över jag glömmer det lika snabbt som du glömmer.

Jag doppar min hjärna i tjära du ska varken se eller säga någonting du har inte en aning om vad som försigår i min själ,
desperationen som sliter mig i bitar.  Tiden har knappt gått men jag söker redan möjlighet och potential åt varje håll mitt huvud vänder,
du sa att jag borde linda in mitt hjärta i bubbelplast men nu plockar jag ut det från mitt bröst låter det ligga öppet för alla. Varsågod ta en tugga, eller låt bli.
Varför ska jag över huvud taget börja fundera på min pension när man inte vet om jag överlever denna sjukdom, kanske är det en lätt förkylning men vem vågar chansa?

För tio kronor får jag dra i vilket snöre jag vill. Jag spenderar hela min veckopeng drar lite här och var, aldrig hela vägen ner för jag vill inte vinna jag vill se vad priset skulle blivit. Vinst varje gång är bara spännande tills man får en plastig nyckelring i handen och inte kan bestämma sig för om man ska kasta bort den eller låta den ruttna i en låda på vinden tillsammans med alla andra.

Mamma mamma hjälp mig jag håller i mig i kanten mina fingrar krampar jag kan inte kan knappast klara mig upp själv jag kommer falla falla för första gången en sista gång bara störtar ner i djupet tänk om det inte finns någon väg upp tänk om det inte finns någonting som dämpar fallet snälla snälla sätt spikar genom mina handflator så mina fingertoppar kan slappna av och jag kan hänga fritt andas lugnt

Jag vill ha dig mot mina fingertoppar
riva upp ditt bröst
spara din hud under mina naglar kanske ta en tugga av ditt öra
låta mina tänder sitta kvar i din nacke.
Sy fast ditt högra ben vid min höft
innan jag klipper av det
med en sax jag slipat mellan mina tår för det är ingen skillnad på om det är du eller jag våra delar tillhör varandra och smärtan vi borde känna glider av oss som en droppe vatten mot plast.

Skrattar
haaaaahh
ja jävlar vad jag skrattar varje människa är tiotusen stenkast från att ens snudda vid din nivå

Alltid okej inga fel nej nej
Största jävla leendet missuppfattad vad är det. Söker aldrig någonting alltid nöjd med det jag har. "Du passar in var du än går" vad är det för något svar. Felplacerad det spelar ingen roll vad någon hör, kan skrika slå och banka det är ändå ingen som något gör. De ser ett leende och ett skratt det är den bästa muren jag någonsin haft, försöker riva ner men den gör mig liten klen matt.

Jag ska förgifta mitt blod så du dör den dag du väljer att suga den sista droppen ur mig.

- Sörjer du mig om jag dör
- Jag sörjer det jag saknar
- Jag skulle sörja allt
- Du kommer aldrig behöva sakna mig
- Då kommer du aldrig behöva sörja mig

Framför spegeln gör jag miner som inte ens min mamma skulle fått se, sånt som gör ont att titta på. Jag skrattar ändå, så patetiskt och synd på en och samma gång. Borde gråta istället men rakbladet kanske får mina mungipor att placeras högre upp och smärtan kanske får mina läppar att flyta isär. Det är precis sådär tjejen med det största leendet ser ut, jävlar vad hon lurar varenda sate ja jävlar vad de inte har en aning.

Svalkar fötterna från bryggans kant fiskarna mumsar på tårna
det är fashinerande att se på, de blir så lyckliga när någonting annat än salt och vatten fuktar deras tunga. Smeker sig längs hälarna och pussar på min trampdyna
ställer mig upp går min väg, de får aldrig mer än den exakta mängden för att klara sig till nästa gång.

Du skrattar när jag vänder om men matar mig aldrig med ruttet kött när våra pannor vilar mot varandra

Jag ligger alltid i snön och viftar vilt med armarna, skapar snöänglar för det är de enda jag tror på. De stannar alltid lika länge som jag vi behöver inte ha några krav och efteråt kan vi glömma våra tankar lika snabbt som vi glömmer varandra.

Till dig,
Ursäkta mig för mina nonchalanta svar, mina blickar åt annat håll och mina steg framför dina; stigen jag trampade upp var inte menad för dig jag ville aldrig leda dig ner i det mörka och kalla.

Jag åt upp ditt hjärta vad kan jag säga det pirrade så sött på tungan mättade så bra i magen
Du skrek; jag är säker på att jag hörde dig skrika din dova röst flyttade in någonstans i mitt bakhuvud tillsammans med bröd och vatten

Hur hårt jag än förmår mig att slå krossar jag inget annat än knogarna mot spegeln

Jag ska strypa mig själv, mina händer. Det är dom som gör mig så ont. Jag kan inte ens lita på att dom förmedlar den känsla jag känner längre, eller kanske är jag bara förbannat förvirrad över att dom kanske gör det. Jag sätter mig i det mörkaste hörn jag kan hitta där ingen kan se eller höra mig skrika med avsikt för att stanna.