Vi kan se på medan rosa igelkottar galloperar fram på den skeva regnbågen hela natten, kanske mata de självlysande späckhuggarna med brödbitar från våra fickor tills vintern tar slut. Vi vet ju båda att vi inte kommer ha något att säga varandra när vi tillslut vaknar upp med tungor som sandpapper, lika svårt att släcka denna tillfälliga törst som ingenting annat. Är det här min plats nu, såhär vi ska älska för stunden, såhär jag vill minnas min tid. Maten smakar bättre än någonsin förr och jag kan låta mina armar vila längs sidorna utan en minsta tanke på att någon kommer hugga mig i bröstet. Det är precis den tillfredsställande känslan av lugn som jag behöver nu.
Vaknar upp mitt hjärta är tung som tio ton komprimerade sockerbitar, pressas mot marken kinden rispar mot asfalten. Mina tankar äger sig själva vad gjorde jag igår vem var jag med vems löfte måste jag bryta nu? Ta mig tillbaka till de fjäderlätta ängarna som aldrig skulle skada mig mina tånaglar har böjts bort med tång mina tänder krossats med tegelsten.

Förvänta dig inget; dö aldrig. Det är din brist på förståelse som kommer ta livet av dig. Jag vill inte bära någon skuld skyfflar den av mig i mängder men människor dränker mig med mer. Försök aldrig komma nära jag skjuter dig det vet du, nu.

Att leva vidare. Att finna ro igen och känna lycka för att jag var älskad av dig. Att skrattas för nya stunder och glädjas åt det som varit. Att vilja existera för att det är vad du hade velat. Att vara starkare än smärtan och andas sina givna andetag.
Att dö. Att mista förmågan att ta upp syret från mina lungor utan dina andetag mot mitt hjärta. Att gå i ide på livstid, inte finna någon anledning till att någonsin vakna upp igen. Att bli besegrad, nedslagen till botten, kättjad vid jordens varmaste mitt.
Att aldrig bli sig lik igen. Att varje skratt kommer från en avlägsen plats och inte hjärtat. Att varje yttrat ord blir en plåga. Att alltid söka någonting nytt men aldrig stanna längre än till sommarens slut.
Om varje dag är ett liv för dig är mina sekunder en evighet, framför mig finns ingenting och det som ligger bakom mig vet jag inte längre hur man stavar.

När jag får barn ska jag lära dem att sniglar är konungar och att dess skal är kronan på huvudet, att alla myror är deras prinsar och prinsessor födda i annan skepnad.
De ska veta att alla maskar är en befolkning från en annan planet som kommit hit för att sköta om våra marker, att myggor suger ut det gift som vi kallar ondska. Jag ska lära dem att se minsta grässtrå som den vackraste blomman, att vårda allt som finns och uppskatta varje varelse eller växt för dess befinnande, stor som liten. Det ska inte finnas något vi, inget dem. Inget svart, inget vitt. Inget vårat, inget erat. De ska veta att livet är en gåva och att denna planet vi kallar vår är till för alla.

- Jag är trött på människor som sårar.
- Tror du att du finner större lycka bakom den mur du bygger?
- Jag vill inte ha ont.
- Alla människor du möter kommer att såra dig.
- Så vi lever endast för andra?
- Tänk på att andra också lever endast för dig.

Vad ska jag säga jag faller och du faller
med mig vi kommer krossas när vi slår mot marken. Det är så jag gör med dem, så jag visar min kärlek och uppskattning, uppenbarligen, antagligen. Om du kunde skratta tillsammans med mig imorgon,
när vi ligger utspridda på olika platser världen över, när våra hjärtan har förvandlats till en rastplats för hundar, när revbenen är ett minne blott och när våra tarmar pryder en gran uppe i norr. Om du bara kunde ta mig under armen och fortsätta framåt med ditt ärligaste leende på läpparna så vet jag att ingenting skulle förändras.
Men det finns inte såna människor, det finns såna som jag och det finns såna som alla andra; ingen av oss  har förmågan att förlåta en människa på det sättet utan de negativa konsekvenserna som följer.

Vad ska jag säga jag finner så många ord och smärtsamma meningar men du får inte får aldrig bara gå. Det är vad som gror i mig men inte vad som visas jag vill inte stanna tillräckligt länge för att se en människa brytas itu. Så jag vänder ryggen till, stålsätter min kropp och kedjar fast mitt hjärta för jag tror att det är vad som får dig att hålla ihop och jag tror att det är vad som får mig att hålla ihop. Dina ögon får inte nå mina sålänge jag någonsin lever och sålänge du någonsin andas min kropp mitt hjärta min själ kommer krampa.

Jag vill bara i mitt liv få älska någon som älskar mig

Det finns ingenting och du vet det, jag behöver bara din värme tills jag svettas så låt mig
låt det droppa från mina fingrar och rinna längs min panna, låt mitt hår bli stripigt och mina kläder falla till golvet det är bara till dess bara bara till dess att jag inte har någonting att skyla från dig som jag kommer älska gränslöst så jag ber dig ber
få mig att springa ett varv runt jorden och sedan tillbaka för att nå dig, få mig att knäppa upp skjortan framför dina ögon jag vill att du stirrar in i min själ medan jag sakta låter trosorna falla ner längs benen. Jag vill aldrig ha någon närmre än såhär därför är det här är den sista kärleken jag ger dig.
Jag vill aldrig älska.

Det finns så
mycket rädsla i allt det jag gör.
Det finns så
många tvivel.
Vem ska någonsin ska någon någonsin se mig för den jag är ta mig bara ta mig jag finns
alltid finns bara du alltid bara bara, bara underbara.
Du kan få mig.
Ett paket på posten en duva i handen en ballong ringlandes ner från skyn det spelar ingen roll för roll spelar ingen bara bara kryp närmre kryp djupare jag vill ha dig under mig under huden under lungans andetag.
Det finns finns ångest vem ska någonsin jag bara undrar för jag kväver dig inte jag bara kräver hundra procent av din kärlek och bara hundra procent av dina tankar jag vill vill jag du - tänk på mig nu.
Krävande bara vill bara känna dig på insidan det finns ingen som du jag vet det jag vet.
Men vem är du jag bryr mig inte du är ett steg på vägen älska mig bara bara föralltid så lovar jag att jag kommer lämna dig tillslut för
jag är så liten så rädd inte ensam men alltid ensam. Ett steg på vägen jag kan få dig att växa jag kan göra dig lycklig men ditt hjärta kommer krossas om krossas är det du inte vill. Så bara älska mig lite mer imorgon.

Mina ord tar mig aldrig någonstans och mina lungor har glömt bort hur man andas
jag stannar här ett tag

Märkte ni
att regnet smakade salt idag
att regnbågen som bildades med hjälp av den massiva glödlampan inte var mer än simpel vattenfärg mot ett skrynkligt pappersark
att kistan som ska finnas vid dess slut var tom?

Synd. Det är bara så synd så fruktansvärt bara så fruktansvärt synd.
Du ser inte det fina,
kan inte glädjas åt det lilla,
strävar ständigt efter mer,
inser inte att det är varje steg på vägen som resulterar i vad du hittar vid regnbågens slut.

kanske är detta första gången jag ångrar att jag är så liten, att jag lät alla växa ifrån mig. Jag vill tvätta bort det lunga lagret av smink som döljer en faktiskt ganska len hud, jag vill dra av mig de säckiga byxorna som döljer ett par faktiskt ganska vackra ben och jag vill tvätta ur den hårspray som kedjar fast mitt faktiskt ganska tjocka och faktiskt ganska fina hår. Jag vill springa ner för trappan av stål, ner genom gräsmattan som är i full färd med att pollinera sina blommor, med en vacker vit klänning och håret som rör sig som elden när den härliga vårbrisen tar tag i det
och jag vill skrika av glädje för att jag faktiskt har blivit lika stor som er igen.
Missförstå mig inte, det var inte ett misstag - har aldrig varit det. Jag vill bara inte vara den lilla just nu.

Jag skriker nu, jag gråter, jag stampar i golvet och jag slänger färg runtomkring mig. Jag är besviken på dig.
Jag ville slå dig, skrika åt dig, sparka dig på kuken och fråga vad fan du håller på med. Stoppa ner ditt huvud i toaletten och spola. Fråga hur det smakar, hur det känns. Om du gillar känslan av att vatten strömmar in genom näsan. Sätta dig i ett tomt badkar och tvinga dig att äta papper tills du hittar tio meter bly, sedan ska du berätta för mig varför. Varför sätta sig i ett badkar och äta papper tills man hittar bly? Varför?Jag ville göra dig illa, jag tänkte att kanske skulle du då förstå, men ärligheten i dina svar gjorde mig stel. Jag hade hoppats att du skulle svara annorlunda, eller kanske bara trott att du skulle göra det. Att du, trots att du förstått att jag redan visste svaret, gjorde ett sista försök till att skyla mig från sanningen och inte behöva göra mig besviken.Men kanske känner du mig tillräckligt bra för att veta att jag skulle tro din lögn.Gör inte såhär mot dig själv.

Väck mig inte aldrig jag vill släppa slutet ryggsäcken jag släpar
väger ett ton fjädrar ja.
Imorgon kommer nej kommer inte komma för kommer den vet du att jag kommer vara borta och du vet att du vet att det kommer inte hända för hända händer bara lyckliga människor och vi kommer aldrig nå lika långt som någon annan kommer.
Därför väck mig inte aldrig jag vill släppa taget falla fritt bland havsätande demoner och flygande guldfiskar livet ska vara så bra som det kan vara och du vet att du vetdu vet att imorgon kommer jag inte ha något av detta kvar så
låt min kista förbli stängd
låt min musik eka tomt
låt min kärlek vara din
låt min trädgård växa vilt
låt mig aldrig släppas in

Du kan intekan, säg mig gråter säg migsäg mig sägmig gråter jag nu står jag stadigt faller jag ner på knä bryts mina revben sprängs mitt hjärta

Du kan intekan, tveka inte nu det finns ingen finns du ingen finns som du, men jag vet att din själ blöder dina tår har förfrysit för du har fångats för förlåten för färgerna förändras genom fönsterglaset.

Alltid kan intekan, fågeln spelar bara på sin sista sång trädet släpper bara sitt sista löv hjärtat slår bara sitt sista slag innan du står utanför min dörr ser på medan jag ser på medan du mummlar .jag älskar dig aldrig du lever ensam Alltid

Alltid ensam lever du aldrig dig älskar jag. Önskar vi kunde leva till slutet och sen tillbaka igen bara du och jag.

Hornstull. Här finns min familj, min fristad frälsning förlåtelse förståelse och det som tillslut kommer få mitt hjärta att försummas. Det känns som den största delen av mitt liv, som att jag föddes här fick mina rötter här och aldrig kommer kunna lämma denna plats.

Var nog för dum för att förstå, kanske för naiv, kanske för uttråkad. Jag såg på omvärlden genom glaset och önskade att jag kunde leva ett liv som deras. Istället var jag instängd i denna kupol med samma luft att andas dag ut och dag in. Kanske var det inte så konstigt ändå att ruset av glädje vällde över mig när sanden sakta började sippra ner från taket.
Till en början blev det sandmålningar av palmer, hav och lyckliga fåglar men allt eftersomm tiden gick och försedde mig med mer sand blev mina skapelser större och mäktigare. Jag byggde hela städer med villor och höghus, bondgårdar och milslånga stränder. Det bästa var att jag när som helst kunde riva det jag byggt för att skapa något alldeles nytt.
Idag står jag här och flinar åt hur smått jag tänkte, jag var så lycklig över det jag fick men ville ständigt ha mer för att kunna bygga ännu finare sandslott. Så nu, medan kroppen trängs med kornen och sanden sakta fyller den sista luftbubblan vet jag inte vad annat jag ska göra än att tänka på vad jag ska göra bättre, nästa gång.

Dom säger säger dom säger att dom säger att hjälpen kommer ja hjälpen kommer smärtan går över och hjärtat slutar blöda blöda ja slutar blöda slutar brista slutar stå på obefintliga ben ben ben ben slutar stå på obefintliga för hjärtat slutar alltid slå tillslut så tillslut känner du ingenting, ändå